Åh. Två ord. Perfekt häst. Perfekt dag. Perfekt allt.
.. nästan.

Bilen gick sönder precis innan vi var framme vid Runsten, men det löste sig.
Mamma och Johan fick ta en taxi och åka och hyra en bil så fick vi lämna den andra där.
Meeen, förutom det var allt typ perfekt! Iallafall min älskling Pijano.

Han var klockren på framhoppningen, lagom taggad och skötte sig hur bra som helst. Kändes underbar i alla språng, jag satt verkligen och njöt hela tiden. Dock var det kaos på framhoppningen, vissa människor är verkligen helt otroliga! Tur att jag sitter på en sån ängel så det fungerar bra ändå.

På banan hoppade han klockrent, skötte sig ännu klockrenare. Mot slutet blev han något lång men så himla fin ändå! Inte alls springig eller något sånt, utan helt underbar. Satt verkligen och njöt av precis varje sekund på hans rygg, och det är ju så det ska vara. Ibland lever jag nog i en dröm..

Helt felfri hela dagen var han, alltså på banan också. Supernöjd!
Han verkade också nöjd med alla morötter han fick efteråt kan jag säga!

Bilderna finns på bilddagboken, men lägger upp några här också.
Fotade av min bästa vän och hästskötare/fotograf Filla såklart, enjoy och kommentera.

Du är inte försvunnen. Du kommer aldrig vara det för mig. Du finns här, inom mig. Jag drömmer att du fortfarande finns vid min sida, det känns som att en bit av mitt hjärta kommit tillbaka för en stund. En bit i mitt hjärta är borta, borta tills den dagen vi ses igen. När jag kollar upp på himlen, på molnen, kan jag se dig hoppa över höga hinder. Jag ser dig. Jag minns dig. Jag minns allt. När jag kollar upp på himlen en stjärnklar natt ser jag dig, min stjärna. Jag ser allt, allt det vi hade. Nu finns bara minnen kvar.

Det gör så ont, varje gång jag pratar om dig som att du fortfarande är här, levande och lycklig. Jag har lärt mig att le på utsidan, men innuti brister mitt hjärta och det gör ont. Överallt. Det är en sån smärta, och den kommer aldrig att försvinna. Jag kan fortfarande inte förstå hur du kunde komma som en vind så snabbt och sedan försvinna lika fort? Jag trodde att det skulle vara vi föralltid. Och så fick jag inte ens säga farväl en allra sista gång innan du försvann, föralltid. Men jag vet att du väntar där uppe, någon gång kommer vi ses igen, min prinsessa. Jag lovar.

Red lite "hoppdressyr" igår kväll, alltså inte så krävande och med hoppsadel (och hoppläder för den delen). Först kom hovslagaren ut så att han fick nya skor, därav en till anledning att jag vill ta det lite lugnare. Men han var så fin! Gick stadigt i en lite lägre form och var hur lätt som helst att korta/länga. Han blev såklart lite taggad som han brukar men åh så fin han var! Supernöjd med lillkillen.


En gammal bild från Lennartsnäs.

Har klippt ihop en ny film, med helt nya klipp. Från WE-träning, dressyrpass och hoppträning.
Och kunde inte låta bli att ta med ett par bus-klipp i slowmotion också..

 

Kommentera gärna!

Vi ska hoppa imorgon, på hemmaplan alltså. Jag tror både jag och Pijano kommer tagga till ordentligt, det är så himlans roligt! Tycker vi båda också. Och på lördag ska vi åka på höstens första "hoppning", det är en Pay n jump på Runsten och vi ska hoppa 0,80 m vilket bara är en princip-klass ungefär. Håller ju på och "hoppa in" oss igen, så har inte kommit längre än den höjden än. :) Men det blir lagom som start!
Taaaaaggad! Längtar som sjutton, till både imorn och på lördag nu.


En gammal bild, från våran första riktiga (lokal var det) hopptävling.

För ett tag sedan hade vi en engelska uppgift i skolan och det var ett par meningar som fick mig att tänka till lite extra. Det var "Barn är barn bara för ett ögonblick, håll i den stunden för du kommer bara få uppleva en en gång". Jag tänkte på Pijano, att en dag förhoppningsvis om lång, lång tid kommer våran tid trots allt vara slut. Ibland känns det som att jag inte uppskattar varje underbar dag och underbara minut jag är tillsammans med honom som jag borde göra.

Det finns ingen annan som honom, jag kommer aldrig kunna hitta en häst någonsin igen som jag älskar lika mycket som jag älskar Pijano. Det känns som det inte finns någon framtid efter våran tid. Därför kommer jag uppskatta honom hela tiden, för det känns som det är nu jag lever mitt liv, som att jag gått och väntat på just den här tiden. Jag gör allt för honom och skulle kunna göra precis vad som helst.

Jag kommer ihåg i början, jag började bara rida honom för att komma vidare i ridningen, inte för att jag gillade honom så mycket egentligen. Jag vägrade komma honom nära och fästa mig vid honom på grund av rädslan att han också skulle tas ifrån mig en dag. Och så hade jag bestämt att jag skulle köpa en häst, kanske en unghäst och träna den själv. Men det dröjde inte speciellt lång tid innan han sakta kröp in i mitt hjärta och tillsist tog mitt hjärta med storm. Han var aldrig speciellt känslosam och "gosig", utan nästan lite åt det tjurigare hållet mot mig. Men som allt har förändrats. Vi har kommit varandra så nära, jag förstår honom och han förstår mig. Varje gång han ser mig gnäggar han av lycka, kommer galopperande i full fart och lägger huvudet på min axel. Han följer efter mig löst och står still där jag ber honom och väntar. Det värker i mitt hjärta, så mycket älskar jag den här hästen.

Efter han på riktigt blivit min bästa vän, så som ingen annan någonsin blivit, känner jag att jag skulle offra vad som helst för att bara få stå vid hans sida för alltid. Jag släpper honom aldrig, aldrig, aldrig. Jag får kommentarer som "Du måste vara så lycklig som får möjligheten att rida på en så välutbildad häst", och visst - det är jag. Men det är inte därför jag kämpar för honom varje jävla dag och älskar honom mer än jag älskar något annat - varje dag. Det är för att han är lika viktig för mig som syre, luft och vatten. Han är ljuset i mitt liv och det är tack vare honom jag kommer kämpa vidare, in i det sista och aldrig ge upp. Jag förstår egentligen inte hur en individ kan betyda så otroligt mycket.

Det känns som att jag hittat meningen med mitt liv. Nu. Jag har aldrig tidigare varit så lycklig och mått så bra som jag gör nu och idag. Han har hjälpt mig helt upp på fötter och jag vet inte hur jag någonsin kommer kunna ge tillbaka det han gett mig. Jag vill uppleva allt med honom, jag vill göra allt. Jag vill prova de mest konstiga och knäppa grejer, med honom. Jag har mål och drömmar, jag vill träna och tävla. Med honom. Bara med honom. Ridning betyder inte så mycket för mig längre, inte lika mycket som det gjort förut. Inte hästar i allmänhet heller. Det är Pijano, han får mig att vilja så mycket, allt med honom.

Jag kan tycka det är kul och så att rida andra hästar ibland, men jag hittar aldrig känslan av att jag känner mig hemma, att jag alltid vill vara just där på någon annan häst, hur underbar och duktig den än är. Det finns bara en prins i mitt liv, bara en. Det får liksom inte plats några fler, han är nummer ett och det kommer han alltid vara. Det finns bara ett riktigt hopp i mitt liv, och det är han.

Tack för att det blev vi.. gud? Eller Eva? Det är det bästa som hänt och kommer att hända i mitt liv. Och jag lovar, att jag kommer fortsätta göra allt för honom föralltid. Han är the love of my life.

Jobbade idag, och det var skitkul faktiskt! Trots det dåliga vädret.. Tacka vet jag varma stall och ridhus! Det var löshoppning som stod högst på schemat idag, hann med å löshoppa fyra stycken sötnosar. En av dem var en ettåring som typ aldrig haft grimma och grimskaft på sig och verkligen inte varit i ett ridhus. Den lilla var så duktig så! Fast det var alla dem andra också såklart.

Vore lite kul att löshoppa Pijano nån gång, jag har aldrig gjort det så vet inte vad han tycker om det. Men jag tror att han skulle gilla det, han älskar ju att hoppa med ryttare på ryggen så. Idag fick han skutta iallafall, utan red ut på honom under lunchen, trots att det pissregnade! Han blev överlycklig och tyckte allt var skitskoj. Och jag som red i lite fel byxor och gummistövlar satt där uppe och försökte att inte trilla av, haha! Han fick galoppera lite på galoppbanan också eftersom han behövde röra på sig och det är så otroligt lerigt inne i skogen och på fälten. Och han var ju inte lite het kan jag säga!


Bild från i somras, visad förut - men ändå!

Visste ni att Pijano kan massa roliga tricks?
Han är så himla lättlärd, så det är så roligt att träna med honom.
Jag skulle kunna beskriva ett trick i veckan ungefär om ni är intresserade?
Hur man lär in och olika kommandon för de olika tricken.

Jag kan börja med det kanske vanligaste; bugan!
Pijano har länge kunnat buga, men det är nu på senaste tiden han gör det riktigt, riktigt bra.


Guillaume Assire Becar bugar Pijano, då hade han lite svårt för att "stanna kvar" i bugan och inte bara kasta sig upp direkt. Därför bugade Guillamue Pijano på gräs för att underlätta, det kan vara ett bra tips.

För att lära in buga måste hästen lita på dig, till 100 %. Hästen måste se dig som sin ledare men ändå inte vara rädd för dig. Liksom, hästen måste vilja och tycka att det är okej att gå ner på knä framför dig. Det går inte att tvinga hästen att lära sig buga, det blir inte alls bra. Hästen måste tycka det är kul och vilja lära sig. Om den gör det, måste du först kunna lyfta benen och dra frambenet in under magen på hästen utan att den stretar emot. Alltså, hästen måste dels vara lydig och välhanterad, men också trygg.

Det finns olika metoder till att lära buga, dra frambenet bakåt/neråt, ha en halsring som trycker på både hals och bog för att visa hästen att den ska neråt och bakåt. Men själva kommandot jag tycker man bör använda är knackning. Förut så behövde jag ta tag i frambenet och dra det neråt, medans nu på Pijano fungerar knackning och tillochmed små pet bara då han blivit så lyhörd.

Det underlättar mycket i arbetet då man slipper sätta sig på hug och så, utan man kan liksom stå en bit i från med ett spö och knacka/peta på frambenet/knäet.


Förut såg det ungefär såhär i bugan för oss, vilket inte är så praktiskt..


Så efter lite träning fungerade detta isället (mycket skönare!).

Jag är iochförsig inget proffs på trickträning och sånt utan gör lite vad jag tycker är rätt. Så mina tips kanske man inte ska ta efter enligt trickträningsk*rringarna.
Men det fungerar för mig, så varför skulle jag dissa mina bra metoder?

Har uppdaterat kasst, det har inte hänt speciellt mycket, jag har mest ridit Pijano inne i ridhuset. Jag hatar när det är så mörkt, kallt och dåligt väder. Och Pijano med för den delen, vi vill rida ute i skogen och busa! Han har gått lite till och från om man säger så, ena dagen går ingenting bra - andra allt helt perfekt. Men han är ju alltid bäst, och så är det med den saken!

Igår red jag barbacka, med bettlöst och i mjukisbyxor. Det är så underbart på vintern, seriöst. Finns nog inget bättre. Först var han jättebusig, jag vet inte om det berodde på att det blåste massa och så, men iallafall. Efter han "busat av" sig lite var han så otroligt fin! Finns inte mycket att säga, han var nästintill perfekt alltså. Tränade mycket lösgörande, s-volter och serpintiner, öppna och sluta, skänkelvikningar.. En del piruetter som vi hade sååå svårt för här för några träningar sen (vilket nu går klockrent.. hm) och avslutade med att galoppera på en ganska stor s-volt och variera förvänd galopp och galoppombyte.
Han var helt enkelt klockren på alla grejer!


Gammal bild från i somras, skänkelvikning i galopp.

att jag älskar dig. Vad som än händer.
Jag vill inte bråka, jag vill inte behöva göra det.
För du är allt och utan dig skulle jag inte klara mig.



Det var bara det jag ville säga..

Bilden är bara ett snabbt urklipp från film.

Red dressyr igår och Pijano har inte gått så otroligt bra på väldigt länge. Han var lite trött i fredags så han fick halvt vila på lördagen och igår var han kung! Svävade fram och gjorde precis allt jag bad honom om, underbara lilla killen. Satt och log hela tiden kändes det som. Älskade, älskade bebis..


Bilden är ej från igår.

Försenade som sjutton, men här är dem iallafall!




Fina ellerhur?!